Sylvian Joululaulu

From Wikipedia, the free encyclopedia
Jump to navigation Jump to search

Sylvian Joululaulu (Swedish: Sylvias hälsning från Sicilien), Sylvia's Christmas Song, is a poem by Zachris Topelius from 1853, which was composed to a christmas carol by Karl Collan. The poem has been translated to Finnish by both Elina Vaara and Martti Korpilahti, and the latter one from 1918 is one of the most beloved Finnish christmas carols. It has been chosen as the best Finnish christmas carol in the 1960s and again in 2002 in a poll by Yleisradio.[1] The poem is a part of the collection Sylvian laulut:

Sylvia, or Eurasian blackcap, (Sylvia atricapilla), is a migratory bird which hibernates in Sicily. The poem tells about the wonders of the South, like Cypresses and Mount Etna, but it also tells about homesickness and patriotism.

The cage mentioned in the first verse refers to a cruel way of catching birds: The bird is trapped into a cage with its eyes pierced, and as a night singer it will attract other birds, who will fly straight to the catcher's net. Topelius opposed this harsh way of netting.

The cage reference is also said to depict Finland as an autonomic but oppressed part of Russia.[1]

Lyrics of the carol[edit]

Finnish[edit]

Sylvian joululaulu

Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan, joulu joutui jo rintoihinkin.
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan jo pirtteihin pienoisihin.
Mutt’ ylhäällä orressa vielä on vain se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan; oi murheita muistaa ken vois laulajan.

Miss’ sypressit tuoksuu nyt talvellakin, istun oksalla uljaimman puun.
Miss’ siintääpi veet, viini on vaahtovin ja sää aina kuin toukokuun.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään, ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi, sen runsaammat riemut ken kertoilla voi!

Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo sinne Suomeeni kaukaisehen!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkeesi tuo, sa siunaa se maa muistojen!
Sen vertaista toista en mistään ma saa, on armain ja kallein mull’ ain Suomenmaa!
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian ja soi aina lauluista sointuisimman.[2]

Swedish[edit]

Sylvias visa

Och nu är det jul i min älskade Nord, är det jul i vårt hjärta också?
Och ljusen de brinna på rågade bord, och barnen i väntan stå.
Där borta i taket, där hänger han än, den bur, som har fångat min trognaste vän,
och sången har tystnat i fängelseborg, o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?

Jag bor i de eviga vårarnas land, där de glödade druvorna gro.
Cypresserna dofta vid havets strand, där har jag mitt ensliga bo.
Det flammande Etna, det gnistrar så skönt, och luften är vårlig och gräset är grönt,
orangernas ånga ur skogarna går, och ljuv mandolinen som kärlek slår.

Cypresserna dofta. Det brusande hav i silver mot stranden bryts;
vid foten av Etna, där är en grav, vars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst från nordens dal; och nu är det jul i hans fädernesal.
Vem sjunger din visa, som fordom en gång? Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Och stråla, du klaraste stjärna i skyn, blicka ned på min älskade Nord!
Och när du går bort under himmelens bryn, välsigna min fädernejord!
I blommande vårar på gyllene strand, var finnes ett land som mitt fädernesland?
För dig vill jag sjunga om kärlek och vår, så länge din Sylvias hjärta slår.[3]

Further reading[edit]

An English version on luminarium.org

See also[edit]

References[edit]

  1. ^ a b "Sylvian joululaulu". yle.fi.
  2. ^ "Sylvian joululaulu". Suomalainen joulu.
  3. ^ "Sylvias hälsning från Sicilien av Zacharias Topelius". www.nykarlebyvyer.nu.