User:Saftgurka/sandbox24

Artillery
Artilleriet
Active	1634–present
Country	Sweden
Allegiance	Swedish Armed Forces
Branch	Swedish Army
Type	Combat arms
Garrison/HQ	Boden
Patron	Saint Barbara
Insignia
Branch insignia
Cap badge

The Artillery of Sweden (Swedish: Artilleriet, Art) is the artillery arm of the Swedish Army. The Swedish artillery traces its origins to 1634. Since 2005, the Artillery Regiment has been the only remaining unit within the arms.

History

1300–1500-talet

Kanoner började användas i Sverige i slutet av 1300-talet. Rörligt artilleri på hjul, kärrebössor och på släde förekom vid 1400-talets mitt Under Gustaf Vasa och hans söner kallades alla pjäserna med ett gemensamt namn: arkli, och delades i skjut- och kastpjäser. De förre vore dels lätta, fältskytts, dels tunga, murbräckor; de senare kallades även mörsare eller bölare. Manskapet benämndes bysseskyttar och fyrverkare, allt efter som dess uppgift var att betjäna skjut- eller kastpjäserna. Gustav Vasa gav artilleriet (arkliet) en fast organisation och utnämnde 1537 föreståndaren för sitt vapenförråd, arklimästaren, till tygmästare med ansvar för krigsindustrin och allt artilleri. Högste befälhavaren för allt arkli kallades överstearklimästare, sedermera även överstetygmästare.

1600-talet

Under Gustaf II Adolf erhöll en general befälet över allt artilleri, såsom arkliet nu kallades. Artilleriet delades på 6 kompanier: 3 i Pommern, 2 i Östersjöprovinserna och 1 i Sverige. Om därtill lägges vad konungen hade med sig i fält, synes artilleri styrkan vid 30-åriga krigets tid hava uppgått till omkring 2,500 man. Efter konung Gustafs död övertogs befälet över allt artilleri av en riksfälttygmästare, som dessutom bestred flera viktiga befattningar och ej sällan efterträdde högste befälhavaren. Med nyssnämnda krigs slut kan man anse artilleriets första utvecklingsperiod avslutad. Det var Gustaf II Adolf och Torstensson, som under densamma förde artilleriet framåt. Under Karl XI sammanfördes alla kringspridda artilleriavdelningar och kompanier till ett regemente under en överste; men snart bildades dessutom artilleriavdelningar, eller - såsom de även kallades - brigader, i flera städer. Bland dessa avdelningar böra i synnerhet de i Göteborg och Malmö framhållas, emedan från dem Göta och Wendes regementen leda sitt ursprung.

1700-talet

Main article: Swedish field artillery (early 18th century)

Under frihetstiden uppsattes artilleribrigader såväl i Pommern som i Finland. Det svenska artilleriet förökades sålunda allt mer och utgjorde vid Gustaf III:s död - då man kan anse den andra perioden avslutad - 3,200 man, fördelade på 40 kompanier. Namnen Cronstedt och Ehrensvärd giva glans åt denna period, 1794 delades artilleriet på de 4 regementena Svea, Göta, Wendes och Finska.

1800-talet

1807 inrättades generalfälttygmästare-ämbetet; dess chef, som fick titel av generalfälttygmästare och chef för artilleriet, blev på samma gång chef för Krigskollegii (sedermera Arméförvaltningens) artilleridepartement. 1816 fördelades materielen på batterier, och personalen (2,400 man) på 10 bataljoner, vardera på 4 kompanier. 2 kompanier avsågs att betjäna ett batteri. Under denna tredje period, som man kan anse räcka till år 1830, var det Helvig och Gardell, som, trots alla tidens motigheter, genom sitt rastlösa arbete och sitt brinnande nit förde vapnet framåt. 1830 fick artilleriet åter en ny organisation, därvid den gamla kompani- och bataljonsindelningen upphävdes och personalen (omkring 2,700 man), med bibehållande av de 3 regementena, i stället fördelades på 19 batterier och 5 depotkompanier. Denna organisation bibehölls i det närmaste oförändrad till 1872, då en ny antogs.

1900–1920-talet

Artilleriet övar i Karlsborg cirka 1910.

I Sverige medförde 1901 års härordning en betydande ökning av artilleriet. De 6 förutvarande fältartilleriregementena, som från och med 1905 erhöll namnen Svea, Göta, Wendes, Norrlands, Upplands (istället för Andra Svea) och Smålands (istället för Andra Göta) artilleriregementen, organiserades i den mån härordningen hann genomföras på 3 kanondivisioner à 3 och 1 haubitsdivision à 2 batterier, varjämte den ridande divisionen vid Wendes artilleriregemente ökades till 3 batterier. Gotlands artillerikår organiserades på 4 batterier, varav 1 så kallat "positionsbatteri". Fästningsartilleriet, som förut bestått av endast Karlsborgs artillerikår på 2 kompanier, utvecklades till ett regemente, Boden-Karlsborgs artilleriregemente, på 10 kompanier, av vilka 4 bildade "Karlsborgs artilleribataljon" och förblev förlagda i Karlsborg; de övriga förlades i den nya fästningen Boden. Ett nytt artilleriregemente, Positionsartilleriregementet, till en början avsett uteslutande till försvar av starkt befästa "positioner", sedermera omorganiserat till tungt fältartilleri, uppsattes. Regementet, som från 1910 räknade 6 batterier, försågs först med grövre kanoner och kulsprutor, men ombeväpnades i samband med den ändrade uppfattningen om dess uppgift med tunga haubitser. Kustartilleriet utbröts helt från armén och överflyttades till sjöförsvaret. Samtidigt erhöll det sin egen chef med generals rang samt uppdelades på 2 regementen, Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen, samt 1 kår, Älvsborgs kustartillerikår. 1914 års härordning medförde för artilleriet en avsevärd ökning av övningstiden, vilken dock omedelbart efter första världskriget åter sänktes. I organisationen gjordes däremot endast mindre ändringar.

Artilleriets tekniska personal utbröts ur truppförbanden och uppfördes på särskild stat under benämningen "Artilleriets fabriker och tyganstalter". Vid Wendes artilleriregemente minskades det ridande artilleriet åter till 2 batterier, varemot Norrlands artilleriregemente ökades med 1 batteri, det första steget till bildande av detta slags artilleri i Sverige. Boden-Karlsborgs artilleriregemente uppdelades på Bodens artilleriregemente, organiserat på 2 bataljoner à 4 kompanier, och Karlsborgs artillerikår, organiserad på 4 kompanier. De senare erhöll kort efter första världskriget benämningen "batterier" i samband med, att kåren erhöll en beväpning och organisation, som från fästningsartilleriet förvandlade den till tungt fältartilleri. Fältartillerireglementena är numera (i regel) organiserade på 2 kanondivisioner à 3, 1 kanondivision à 2 och 1 haubitsdivision à 3 batterier, för Wendes artilleriregemente tillkommer 1 ridande division. Norrlands artilleriregemente har en något olika indelning.

1920-talet

Genom försvarsbeslutet 1925 beslutade riksdagen att Upplands artilleriregemente (A 5) och Smålands artilleriregemente (A 6) skulle avvecklas. Vidare skulle Positionsartilleriregementet omorganiseras bland annat genom att ballongformationer ur ingenjörtrupperna skulle överföras till Positionsartilleriregementet, som då samtidigt skulle bilda ett arméartilleriregemente i Jönköping. I praktiken blev det dock att Positionsartilleriregementet sammanslogs den 1 januari 1928 med Smålands artilleriregemente, vilket antog namnet Smålands arméartilleriregemente (A 6). Boden-Karlsborgs artilleriregemente delades i två delar, Bodens artilleriregemente (A 8) och Karlsborgs artillerikår (A 10). Norrbottens artillerikår bildades den 1 januari 1928 i Boden genom ett detachement ur Norrlands artilleriregemente. Karlsborgs artillerikår blev även artilleriregemente och bytte beteckning till A 9.

Fältartilleriet

Fördelningsartilleriregementena hava ensartad organisation och beväpning. Den nuvarande beväpningen med 7.5 cm. kanoner och 10.5 cm. haubitser kompletteras med 15 cm. haubitsmaterial. Regementena organiseras på sex — under repetitionsövningarna nio — batterier, samtliga om fyra pjäser. Vid Norrlands artilleriregemente ingå bergshaubitser i de ovan angivna batterierna. Gotlands artillerikår, som skall motoriseras, organiseras under tiden för första tjänstgöringen på två batterier. Under repetitionsövningarna organiseras dessa båda batterier på fyra pjäser, varjämte kadrar till ytterligare två batterier böra uppsättas. Med avseende på organisationen av Norrbottens artillerikår gäller vad som sagts om Gotlands artillerikår, dock att Norrbottens artillerikår icke motoriseras. Allt för markstrid avsett tungt artilleri — utom de för fördelnings-artilleriregementena avsedda 15 cm. haubitsbatterierna — jämte de från ingenjörtrupperna överförda ballongformationerna sammanfördes till Arméartilleriregementet. Detta regemente organiseras på en division om tre 15 cm. haubitsbatterier, en division om två 10 cm. kanonbatterier och en division om två 21 cm. haubitsbatterier jämte ett direkt under regementschefen ställt ballongbatteri. Arméartilleriregementet skall motoriseras. Den nuvarande Karlsborgs artillerikår omorganiseras till Luftvärnsartilleriregementet, till vilket såväl det rörliga som det fasta luftvärnsartilleriet med därtill hörande, från ingenjörstrupperna överförda belysningsformationer sammanföras. Regementet organiseras såväl under den första tjänstgöringen som under repetitionsövningarna på fyra luftvärnskanonbatterier och ett strålkastarbatteri.

Fästningsartilleriet

Bodens artilleriregemente organiseras under tiden för den första tjänstgöringen på tre bataljoner om vardera två fästningsartillerikompanier. Två bataljoner avses för den fasta och en för den rörliga bestyckningen. Denna organisation bibehålles under repetitionsövningarna, därvid dock jämväl forten och vissa permanenta batterier erhålla bemanning, något som ock tidvis kan finnas lämpligt underförstå tjänstgöringen. Den rörliga bestyckningen skall motoriseras.

1930-talet

Genom försvarsbeslutet 1936 beslutades att uppföra ett nytt kasernetablissemang i Norra Åsum söder om Kristianstad. Den 1 juli 1946 överfördes 1:a, 2:a och 3:e artilleridivisionerna vid Wendes artilleriregemente till Norra Åsum. Den 6 september 1953 var hela regementet på plats i Norra Åsum. Genom samma försvars beslut började luftvärnsartilleri organiseras inom artilleriet med två nya luftvärnsartilleriregementen, Östgöta (A 10) och Stockholms (A 11) samt ett nygammalt, då A 9 blev Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente.

1940-talet

Genom försvarsbeslutet 1942 avskildes luftvärnsartilleriförbanden, vilka istället bilde det egna truppslaget Luftvärnet. A 9, A 10 och A 11 blev luftvärnsregementena Lv 1, Lv 2 och Lv 3. År 1943 bildades Bergslagens artilleriregemente (A 9) i Kristinehamns garnison.

1950–1960-talet

År 1951 föreslog regeringen för riksdagen om en begränsning av arméns fredsorganisation, vilket innebar att Norrbottens artillerikår (A 5), Skånska kavalleriregementet (K 5), Göta trängregementes kompani i Nora (T 2 N) och Öresunds marindistrikt (MDÖ) skulle avvecklas och upplösas. Regeringens förslag antogs av riksdagen och därmed skulle Norrbottens artillerikår upplösas som eget fredsförband under budgetåret 1951/1952, för att under samma budgetår uppgå i Bodens artilleriregemente. Den 28 april 1951 genomfördes en avvecklingsceremoni över kåren, för att upplösas och avvecklas officiellt den 30 juni 1951. Dock kom artilleridivisionen kvarstå vid östra kasernen på Sveavägen fram till 1954, då den även geografiskt överfördes till Bodens artilleriregemente vid Åbergsleden.

Inför försvarsbeslutet 1958 föreslog regeringen för riksdagen att Göta artilleriregemente (A 2) skulle avvecklas. Det med bakgrund till att regeringen ansåg att artilleriet skulle utbilda hela divisionsförband inom fredsförbandets ram. Något som inte ansågs vara möjligt om inte antalet fredsförband minskades. Att just Göta artilleriregemente föreslogs avvecklas var med bakgrund till att förbandets etablissemang ansågs kringbyggt av civila intressen samt att förbandets skjutfält på långsikt inte motsvarade de krav som medförde med modern artillerimateriel. Utbildningskontingent av värnpliktiga föreslogs fördelas på kvarstående artilleriförband. Regeringen föreslog samtidigt att Kvibergs kaserner skulle kvarstå, då Göteborgs luftvärnskårs (Lv 6) etablissement i Högsbo även det var kringbyggt och hade ännu sämre förhållanden jämfört mot Kviberg. Göta artilleriregemente avvecklades och upplöstes som fredsförband den 31 mars 1962. Regementets krigsförband kvarstod och fördelades på andra artilleriförband. Efter den 31 mars 1961 fortlevde delar Göta artilleriregemente som en avvecklingsorganisation fram till den 30 september 1962. Den 1 april 1962 övertogs kasernområdet i Kviberg av Göteborgs luftvärnskår (Lv 6). Göteborgs luftvärnskår övertog en del av regementets namn och benämndes från och med den 1 juli 1962 Göta luftvärnsregemente. Utöver namnet, så ärvde Göta luftvärnsregemente även regementets minnen och traditioner.

1980-talet

Inför försvarsbeslutet 1982 förespråkade ÖB Lennart Ljung att avveckla ett artilleriregemente, med hänvisning till att det under mitten av 1980-talet skulle uppstå ett överskott på 1200 utbildningsplatser inom artilleriet. Valet kom då att stå mellan de syd- och mellansvenska artilleriregementena. Redan tidigt så stod det klart att Svea artilleriregemente (A 1) eller Smålands artilleriregemente skulle avvecklas. I södra och mellersta Sverige undantogs både Wendes artilleriregemente (A 3) och Bergslagens artilleriregemente (A 9) från en avveckling. För Wendes artilleriregemente berodde det på att pansarartilleriutbildningen skulle vara kvar i Skåne. Bergslagens artilleriregemente undantogs dels av regionalpolitiska skäl, men även på grund av dess närhet till Sveriges två största skjutfält, Älvdalen och Villingsberg. Att det sedan blev Smålands artilleriregemente som avvecklades, och inte Svea artilleriregemente i Linköping, berodde på den integration som förelåg mellan Svea artilleriregemente (A 1) och Livgrenadjärregementet (I 4) i Linköping, då de bland annat hade ett gemensam kasernområde. Genom proposition 1981/1982:102 beslutades det om en avveckling av Smålands artilleriregemente och Miloverkstaden i Jönköping (MVJ). Artilleriets officershögskola (ArtOHS) som hade sin stab i Jönköping, omlokaliserades till Bergslagens artilleriregemente (A 9) i Kristinehamn. Regementets skjutfält, Skillingaryds skjutfält, undantogs från avveckling.

Genom försvarsutredning 1988 bildades Arméns artillericentrum (ArtC) den 1 juli 1991. Centrumet bildades av arméstabens artilleriavdelning, Artilleriets officershögskola (ArtOHS), Artilleriskjutskolan (ArtSS), artilleristabens vädertjänstdetalj och artilleridelen ur Artilleri- och ingenjörhögskolan (AIHS), vilken dock tillkom 1992. I samband med denna omorganisation avskiljdes Arméflyget från artilleriet och bildade ett eget truppslag. Chefen för Arméns artillericentrum innehade även befattningen som Artilleriinspektör.

1900???-talet

Artilleriets stridsskola har haft flera benämningar genom åren. Inledningsvis var namnet Artilleriets skjutskola men från 1886 döptes skolan om till Fältartilleriets skjutskola sedan även en skjutskola för fästningsartilleriet inrättades vilken från 1910 kom att benämnas Fästnings- och positionsartilleriets skjutskola. Vid beslut om inrättandet av artilleriets subalternsskjutskola 1896 blev benämningen Fältartilleriets skjutskola för äldre officerare. Efter sammarbetning av de olika skjutskolorna skjutinstruktioner under första världskriget och utgivningen av ett nytt gemensamt reglemente sammanslogs de olika skjutskolorna 1918 åter till Artilleriets skjutskola. 1942 sker återigen namnbyte till Artilleriskjutskolan med kortnamnet ArtSS. Även organisationen för skolan har förändrats över tiden och inledningsvis uppsattes skolan endast under den tid som kurser genomfördes vilket vanligtvis var fem till sju veckor per år. Detta pågick fram till 1918 då önskemål om en fastare organisation framfördes eftersom skolans verksamhet alltmer utvidgats och brister i kontinuitet uppstått. Omkring 1912 fastställs organisationen då två lärare överfördes på skolans stat för att från 1926 även omfatta en chef och en adjutant och 1934 uppgår antalet officerare vid skolan till 44.

ArtSS var inte den enda utbildningen för officerare. Artilleri- och ingenjörshögskolan (AIHS) var en skola för utbildning av officerare inom artilleriet, fortifikationen, ingenjörstrupperna och övriga tekniskt orienterade truppslag inom armén som existerade mellan åren 1878 och 1992. AIHS räknar sina anor till det ursprungliga Högre Artilleriläroverket från 1818, som 1866 bildade Krigshögskolan. I en reform 1878 delades lärevetket upp i "nya" Krigshögskolan för högre officersutbildning, och AIHS för tekniskt orienterad officersutbildning. AIHS bedrev under lång tid dels en lägre kurs, som var en förutsättning för utnämning till löjtnant i de tekniskt orienterade truppslagen, och dels en högre kurs som 1851 överfördes till Krigshögskolan. Kadettutbildning genomfördes från 1945. Artilleriets kadettskola var ursprungligen förlagd till Östersund (A 4) och från och med 1951 till Jönköping (A 6). Namnbyte till Artilleriets kadett- och aspirantskola skedde 1962 och till Artilleriets officershögskola (ArtOHS) med förläggningsort i Kristinehamn (A 9) från 1985.

Fälthaubits 77 vid Smålands Artilleriregemente (A 6) mellan 1978-1982.

1990-talet

Arméns artillericentrum bildades den 1 juli 1991 i samband med försvarsutredning 1988, genom att truppslagsinspektörerna med truppslagsavdelningar i Arméstaben slogs samman med arméns strids- och skjutskolor samt övriga truppslagsskolor, vilka bildade så kallade truppslagscenter. Denna omstrukturering resulterade i att arméns skolor avvecklades och de nyuppsatta truppslagscentren övertog ansvaret över utbildningen vid skolorna. I samband med denna omorganisation avskiljdes Arméflyget från artilleriet och bildade ett eget truppslag. Arméns artillericentrum bestod 1991 av arméstabens artilleriavdelning, Artilleriets officershögskola (ArtOHS), Artilleriskjutskolan (ArtSS), Artilleristabens vädertjänstdetalj. Artilleridelen av Artilleri- och ingenjörhögskolan (AIHS), tillkom i Arméns artillericentrum 1992. Chefen för Arméns artillericentrum innehade även befattningen som Artilleriinspektör. Genom försvarsbeslutet 1996 kom Arméns samtliga truppslagscenter att avvecklas, och dess uppgifter övertogs av Armécentrum (ArméC). Detta ledde till att Arméns artillericentrum avvecklades den 31 december 1997 som enhet, och Artilleriskjutskolan blev från den 1 januari 1998 ett självständigt förband under namnet Artilleriets stridsskola (ArtSS). I samband med denna avveckling försvann även befattningen Artilleriinspektör.

Försvarsmaktsutredningen 1988 resulterade 1991 i bildandet av armens nya centra för truppslag och funktioner. Ett av dessa Arméns artillericentrum (ArtC) som upprättades i Kristinehamn och samgrupperades med Bergslagens artillerigemente (A 9). ArtC organiserades genom en sammanslagning av ArtSS, Artilleriets officershögskola, artilleridelen av AIHS från 1992 och leddes av Artilleriinspektören med artilleriavdelningen från Arméstaben. Artilleriets skjutskola förvandlades i och med den nya organisationen till Artilleriets stridsskola, fortsatt med kortnamn ArtSS, där all central utbildning till och av yrkesofficerare i artilleritjänst bedrevs. Genom försvarsbeslutet 1996 kom Arméns samtliga truppslagscentra att avecklas, och dess uppgifter övertogs av Armécentrum (ArméC). Detta ledde till att Arméns artillericentrum avvecklades 1997 som enhet, och ArtSS blev från den 1 januari 1998 ett självständigt förband. I samband med denna avveckling försvann även befattningen Artilleriinspektör.

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslogs i regeringens proposition 1991/92:102 att Norra skånska regementet (P 6/Fo 14) skulle avvecklas. Vid en avveckling av Norra skånska regementet skulle Wendes artilleriregemente bli ensamt kvar i Kristianstad. Och för att nå en rationaliserad produktionen av artilleriförband mot krigsorganisationens behov, ansåg både regeringen och överbefälhavaren att Wendes artilleriregemente skulle omlokaliseras till Hässleholm, för att där samlokaliseras med Skånska dragonregementet (P 2). Omlokaliseringen och avvecklingen av kasernområdet i Kristianstad skulle vara genomförd senast 30 juni 1994.

Inför försvarsbeslutet 1996 etapp 2 skulle krigsorganisationen minskas, bland annat genom att avveckla en brigad inom Norra militärområdet. Försvarsmakten föreslog en avveckling av Fältjägarbrigaden. Men regeringen förordade istället en avveckling av Lapplandsbrigaden i Umeå, detta för att vidmakthålla och utveckla en allsidig och rationell försvarsmaktsgarnison med såväl flyg- som arméförband. Dock så föreslog regeringen samtidigt i sin proposition att Norrlands artilleriregemente tillsammans med Nedre norra arméfördelningen och Jämtlands försvarsområdesstab i Östersund skulle avvecklas. I propositionen undantogs motsvarande förband i Boden, det vill säga Övre norra arméfördelningen och Bodens artilleriregemente. Detta enligt regeringen på grund av närheten till gränszonen och de goda verksamhetsbetingelserna i Bodens garnison. Vidare föreslog regeringen även en avveckling av Svea artilleriregemente. Detta tillsammans med Livgrenadjärbrigaden (IB 4) och Svea trängkår (T 1), Mellersta arméfördelningen samt Östergötlands försvarsområdesstab vid Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41). Regeringens viktigaste motiv till valet av Svea artilleriregemente och Svea trängkår, var att de alternativa förbanden Bergslagens artilleriregemente (A 9) i Kristinehamn och Göta trängkår (T 2) samtliga var samlokaliserade med enheter för central utbildning och utveckling inom respektive funktion. I propositionen bedömde regeringen att de enheter som skulle avvecklas, då skulle utgå ur grund- och i förekommande fall krigsorganisationen före den 1 januari 1999. Samtliga avvecklingsåtgärderna skulle vara avslutade före den 1 januari 2000. Genom försvarsbeslutet 1996 kom även Arméns samtliga truppslagscenter att avvecklas och dess uppgifter övertogs av Armécentrum (ArméC). Detta ledde till att Arméns artillericentrum avvecklades den 31 december 1997 som enhet och Artilleriskjutskolan blev från den 1 januari 1998 ett självständigt förband under namnet Artilleriets stridsskola (ArtSS). I samband med denna avveckling försvann även befattningen Artilleriinspektören.

Den 31 december 1997 avvecklades Svea artilleriregemente och Norrlands artilleriregemente. I den avvecklingsceremoni som följde i Östersund överlämnade den tillförordnade chefen A 4, överstelöjtnant Sten Bredberg, via försvarsområdesbefälhavaren överste 1 Ove Fahlén, regementets standar till chefen A 8 överste Torsten Gerhardsson. Tillsammans med standaret övertog samtidigt Bodens artilleriregemente namnet Norrlands artilleriregemente, men med bibehållen beteckning, A 8. I och med att två fredsförband avvecklades, uppstod ett överskott av artilleripjäser. Detta medförde att samtliga kvarvarande artilleriregemente nu kunde utbilda värnpliktiga på haubits 77B, där Gotlands artilleriregemente (A 7) var det sista förbandet som tillfördes vapensystemet.

2000-talet

A deployed Archer.

I slutet av mars 2000 beslutade riksdagen enligt regeringens proposition "Det nya försvaret". För Artilleriets grundorganisation innebar beslutet att Artilleriets verksamhet till huvuddel förlades till Kristinehamn, där ArtSS inordnades i Artilleriregementet. A 9 var nu det enda artilleriregementet i Sverige tillsammans med artilleribataljonne i Boden. Under organiserades av det nya regementet var den stora nyheten skapandet av Artilleriutvecklingsenhet (ArtUE). ArtUE skulle ansvara för kompetensuppbyggande verksamhet i hela skalan studier, materiel- och metodförsök, reglementsarbete, officersutbildning och utbildning av värnpliktiga för grundutbildningsbataljonen. En annan viktig pelare i det nya Artilleriregementet blev ArtSS. Stora ansträngningar gjordes att nu realisera idéerna om en mer akademisk betonad utbildning. Uppdraget till ArtSS utökades också till att svara för regementets interna befälsutbildning. På så sätt integrerades alla underenheter vid regementet, och åstadkom ett fritt flöde mellan grundutbildningsbataljonen, utvecklingsenhetern och stridsskolan. Genom försvarsbeslutet 2004 beslutades att artilleriregementsstaben skulle avvecklas och att endast en geografisk plats skulle behållas ut utbildning av artilleri. Riksdagen fattade beslut om att Artilleriregementet skulle omlokaliseras från Kristinehamn till Boden. Vidare kulle artilleribataljonen vid Norrbottens regemente (I 19) avvecklas och inordnas i Artilleriregementet. Sedan 2006 består Artilleriregementet av regementsstab, Artilleribataljonen och Artilleriets stridsskola, som idag är en sammanslagning av ArtSS och ArtUE.

2006 flyttade man Artilleriregementet i Kristinehamn till Boden. Sedan dess finns det ett artilleriregemente kvar, A 9, med ansvar för att utbilda två bataljoner. Från årsskiftet 2013 stod Sverige utan eget artilleri. Landets två bataljoner saknade artilleripjäser eftersom leveransen drog ut på tiden. Samtliga 48 stycken haubitsar 77 B hade skickats till industrin för ombyggnation till Archerpjäser, men returleveransen av de nya pjäserna låg två år efter plan. Enligt de ursprungliga planerna skulle Artilleriregementet stå utan pjäser i max sex månader och den första leveransen skulle ha skett i oktober 2011. I stället uppstod nu en situation där Artilleriregementet var bestyckade med sammanlagt noll artilleripjäser och under 2012 stannade verksamheten upp i väntan på det nya artillerisystemet. Sedan kom granatkastarbeslutet som innebar att dåvarande regementschefen bestämde att förbandet helt enkelt skulle sluta vänta på sin huvudbeväpning, och fortsätta bedriva verksamheten utan dem och satsa på andra beväpningen, granatkastare, istället. Den 18 oktober 2013 var en dag som markerade starten på något nytt inom artilleriet. Då levererades de första Archerpjäserna till Boden och tre år senare, 2016, var de tolv första pjäserna till slut på plats. Efter flera år av utveckling, förseningar i produktionen och en frustrerad väntan på att få börja utbildningen på pjäserna hade systemet till slut levererats till Artilleriregementet. Vi har två artilleribataljoner som i huvudsak är koncentrerade till Boden. Archersystemet är fortfarande under införande och under 2018 kommer de sista tolv av de hittills 24 planerade pjäserna att införas. Hösten 2016 meddelade regeringen att Sverige köper de sista 24 pjäserna, ursprungligen avsedda för Norge (som valde att hoppa av Archer-projektet 2013). Tills vidare är tolv av dessa pjäser placerade i Försvarsmaktens förbandsreserv, i väntan på vidare beslut om införande, och tolv är kvar hos Försvarets materielverk, i väntan på nya köpare. År 2019 övades 92:a artilleribataljonen, då det var dags för de återstående tolv pjäserna att implementeras. Sent 2019 kom regementet att kunna använda alla 24 pjäser. Då öppnar vi eld med två bataljoner igen, vilket inte har hänt sedan början av 2000-talet.

Future

Parallellt med att Försvarsmakten är under införande av Archer-systemet tittar en grupp redan nu på nästa artillerisystem. Niklas Edelsvärd, chef på Artilleriet stridsskola och sekreterare för en studie om framtida bekämpningsmedel. Studien, som ska utreda understödsbehov och framtida indirekta bekämpningssystem, pågår i två tidsperspektiv. Dels ska vi göra en kortfattad analys om vad som kan göras för att effektivisera verkan av de artilleri- och granatkastarsystem som vi har i dag. Dels ska vi titta framåt, mot 2035 och beskriva vilka verkanssystem (till exempel artilleripjäser, markrobotar eller raketartilleri), sensorer och metoder som vi behöver för att kunna möta en framtida motståndare på stridsfältet.

Bodies

Artillerikontoret

Avdelning vid Krigskollegium och vid Amiralitetskollegium 1690–1773, som skulle sköta räkenskaperna rörande artilleri och ammunition. Vid Krigskollegium skulle artillerikontoret också ha den ekonomiska översikten över stycke- och krutbruken, gevärsfabriker och salpetersjuderi. Artillerikontoren förestods av en kamrerare.

Artillerikommittén

Artillerikommitté. På kallelse av generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet och så ofta denne prövar nödigt, sammanträder i Stockholm en artillerikommitée, som utgöres av en regementsofficer som ordförande, tre officerare av minst kaptens grad som ledamöter och en artilleristabsofficer som sekreterare. En sådan kommitté har att avgiva utlåtanden över alla till dess bedömande överlämnade frågor rörande artilleriets organisation, materiel, exercisreglementen och så vidare. För att främja önskvärd överensstämmelse i de förenade rikenas artillerimateriel, reglementen och instruktioner sammanträder årligen, växelvis i Stockholm och Kristiania, en sammansatt svensk-norsk artillerikommitté, som i allmänhet utgöres av två svenska och två norska ledamöter.

Den svensk-norska artillerikommittén avskaffades 1905.

Artilleristaben

Main article: Artillery Staff

Artilleristaben inrättades 1807 (Kungligt brev 4 maj 1807) och efterträdde 1802 års artillerikommitté. Artilleristabens uppgift var att följa artillerivetenskapens framsteg inom och utom riket, anordna försök m. m. Chef var Inspektören för artilleriet. Artilleristaben var till en början huvudsakligen en personalkår men fick 1868 myndighetskaraktär då ett konstruktionskontor för utarbetande av ritningar och bestämmelser rörande materielen tillfördes staben. (Kontoret överfördes 1890 till fälttygmästaren och 1908 till arméförvaltningens artilleridepartement). År 1874 tillkom en statistisk avdelning som skulle följa den artilleristiska utvecklingen inom- och utomlands och år 1881 en utrustningsavdelning som utarbetade utrustningslistor. Slutligen tillkom år 1926 en skjutskoleavdelning. Artilleristaben upphörde 1937. Dess uppgifter övertogs av Artilleriinspektionen och Artilleristabskåren.

Artilleriinspektionen

Artilleriinspektionen lades ner 1998.

Chiefs

Generalfälttygmästaren

Main article: aster-General of the Ordnance

Generalfälttygmästaren var tjänstebeteckning för ledamot av Krigskollegium från 1675 och chefen för artillerikontoret 1682–1794 och 1807–1897. Generalfälttygmästaren ansvarade för artilleriets centralförvaltning, anskaffningen och vården av arméns vapen och ammunition samt lantförsvarets innestående förrådsmaterial, det så kallade tygförrådet. Tidigare kallades han riksfälttygsmästare. Mellan 1782 och 1865 var generalfälttygmästaren chef för arméförvaltningens tygavdelning med bland andra fälttygmästaren och två tygmästare av regementsofficers eller kaptens rang som underlydande.

Generalfälttygmästaren, den, åt vilken anskaffningen och vården av arméns vapen och ammunition samt av all till lantförsvaret hörande artillerimateriel är uppdragna. I Sverige var han intill 1898 tillika chef för artilleriet, men sagda år genomfördes en förändring, genom vilken artilleriets regementen och kårer ställdes under respektive arméfördelningschefers befäl, under det att generalfälttygmästaren bibehöll befälsrätten över artilleristaben samt artilleriets verkstäder och tygpersonal. Han har emellertid fortfarande skyldigheten att inspektera artilleriets övningar, och hans fullständiga titel är därför Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet. Han var chef även för Arméförvaltningens artilleridepartement.

Inspektören för artilleriet, tillika generalfälttygmästare och chef för armé- Artilleriförvaltningens artilleridepartement, är generalsperson med lön (0.8) från inspektionen staten för generalitetet. I egenskap av inspektör har han ifråga om artilleriet motsvarande uppgifter som inspektörerna för infanteriet och kavalleriet samt har därjämte befäl och överinseende över artilleriets skjutskola. Såsom generalfälttygmästare åligger det honom att ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt förbättringen av eldvapnen med därtill hörande ammunition och materiel samt för detta ändamål hos Konungen göra framställning om försöks anställande eller själv ordna sådana. Vidare skall han förelägga Konungen till prövning och fastställande förslag till nya eller förändrade vapenkonstruktioner m. m. Slutligen skall han övervaka verksamheten vid artilleriets fabriker och tyganstalter samt hava uppsikten över tillverkningen i riket av vapen, ammunition och artillerimateriel för arméns behov. Till sitt biträde har generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet i sistnämnda egenskap till" förfogande viss personal ur artilleristaben. Denna personal, vilken tillsammans bildar artilleriinspektionen, utgöres dels av chefen för artilleristaben, tillika chef för artilleriets skjutskola, med underställda statistiska och skjutskoleavdelningarna, dels av stabschefen vid artilleriinspektionen, major ur artilleristaben, med underställda utrustningsavdelningen och inspektörens expeditionsavdelning. Personalen å avdelningarna utgöres av artilleristabsofficerare och inbeordrade officerare. Inspektörens för artilleriet expedition förestås närmast av en pensionerad officer med arvode från artilleristabens stat.

In 1936, the Master-General of the Ordnance's role as Inspector of the Artillery ceased and in 1937 he became the head of the Swedish Army Ordnance Corps.

Inspektören för Artilleriet

Inspektören för Artilleriet, Överste 1. graden Tore Rääf och överste Sten-Olle Tegmo under en inspektion av A 6 år 1970.

Inspektören för Artilleriet var från 1937 chef för artilleriet och tillika chef för Artilleristabskåren. Fram till 1991 titulerades inspektören som Artilleri- och Arméflyginspektör, detta då Arméflyget fram till 1991 tillhörde artilleriet. Från 1991 kortades titeln ner till endast artilleriinspektör. I samband med att Arméns artillericentrum avvecklades den 31 december 1997 som enhet försvann även befattningen Artilleriinspektör.

• 1937–1941: Sture Gadd
• 1941–1941: Axel Rappe
• 1942–1945: Sven Salander
• 1945–1949: Knut Gyllenstierna
• 1949–1955: Raoul Årmann
• 1955–1959: Karl Ångström
• 1959–1961: Erik Kihlblom
• 1961–1964: Stig Lindström
• 1964–1968: A Walter H Lundqvist
• 1968–1976: Tore Rääf
• 1976–1983: Gösta Gärdin
• 1983–1987: Håkan Hallgren
• 1987–1991: Rune Hall
• 1991–1994: Ove Fahlén
• 1994–1997: Carl-Ivar Pesula

Media

Artilleri-Tidskrift och Artilleri & Luftvärn ges ut av Artilleri- och luftvärnsklubben.

See also

• List of Swedish artillery regiments

References

Print

• Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner: guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort (in Swedish). Stockholm: Probus. ISBN 9187184753. SELIBR 9818451.
• Bring, Samuel E., ed. (1925). Svenska kalendern 1926: en årsbok för alla (in Swedish). Vol. 21. Uppsala: Almqvist & Wiksell. SELIBR 869835.
• Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning (in Swedish). Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). ISBN 9197220906. SELIBR 7796532.
• Lewin, Joakim, ed. (2017). "Artilleriets Stridssskola firade 150 år". Artilleri & luftvärn: artilleri-tidskrift (in Swedish). 146 (3). Halmstad: Artilleri- och Luftvärnsklubben. ISSN 004-3788. SELIBR 22136789. {{cite journal}}: Check |issn= value (help)
• Linder, N., ed. (1876). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi innehållande upplysningar och förklaringar om märkvärdiga namn, föremål och begrepp (in Swedish). Vol. 1. Stockholm. SELIBR 78095.{{cite book}}: CS1 maint: location missing publisher (link)
• Owetz, Josefine (2018a). "Artilleriets återkomst" (PDF). Officerstidningen (in Swedish) (3). Stockholm: Officerarnas riksförbund. SELIBR 3614713.
• Owetz, Josefine (2018b). "Hur ska artilleriets se ut på framtidens stridsfält?" (PDF). Officerstidningen (in Swedish) (3). Stockholm: Officerarnas riksförbund. SELIBR 3614713.
• Westrin, Theodor, ed. (1908). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi (in Swedish). Vol. 9 (Ny, rev. och rikt ill. uppl. ed.). Stockholm: Nordisk familjeboks förl. SELIBR 8072220.
• Westrin, Theodor, ed. (1922). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi (in Swedish). Vol. 34 (Ny, rev. och rikt ill. uppl. ed.). Stockholm: Nordisk familjeboks förl. SELIBR 8072220.
• Westrin, Theodor; Fahlstedt, E.; Söderberg, V., eds. (1926). Nordisk familjebok: konversationslexikon och realencyklopedi (in Swedish). Vol. 38 (Ny, rev. och rikt ill. uppl. ed.). Stockholm: Nordisk familjeboks förl. SELIBR 8072220.

Web

• Gustafsson, Anders (2016-04-27). "Flyghistoria om Armén" (in Swedish). Försvarets Historiska Telesamlingar. Retrieved 2 March 2020.

Further reading

• Anshelm, Jan, ed. (1994). Det svenska artilleriet 1794-1994 (in Swedish). Stockholm: Artilleri-tidskrift. ISBN 9163024934. SELIBR 7449942.
• Hedberg, Jonas (1975). Kungl. artilleriet Medeltid och äldre vasatid (in Swedish). Stockholm: Militärhistoriska förl. ISBN 9185266035. SELIBR 323895.
• Hedberg, Jonas; Claëson, Sten (1997). Kungl. artilleriet Svenska artilleriet i Pommern 1720-1815 (in Swedish). Stockholm: Militärhistoriska förl. ISBN 9185266663. SELIBR 323901.
• Ulfhielm, Hans; Granefelt, Eric, eds. (2005). Kungl. artilleriet Svenska artilleriet i Östersjöprovinserna 1561-1721 (in Swedish). Stockholm: Militärhistoriska förlaget. ISBN 9185266809. SELIBR 10119973.

External links

• Artillery Museum (in Swedish)

Category:Artillery of Sweden